Ibland gråter jag av skam.
Anna-Lena Joners Larsson
Anna-Lena var nazisten som sjöng låttexter om att bevara den ariska rasen. Som spred ilska och frustration i främlingsfientliga forum. Anna-Lena var lättpåverkad, rastlös och arg den dagen när hon förälskade sig i en aktiv nazist. Under några år tillhörde hon extremhögern och skyllde sin egen livssituation på politiker och invandrare.
Vändningen kom när Anna-Lena blev lämnad och ensamstående med två små barn. Med hjälp av kärlek och förlåtelse från familj och vänner lever hon nu ett annat liv. Hakkorset har tatuerats över med en blomma och hon försöker bli sams med sig själv.
Kärleken berättar historien om Anna-Lena i dag och hur hon lever sitt liv i skuggan av det förflutna. Bilderna handlar också om människans mörker och förmåga att ändra sig.
Texterna är skrivna i ett samarbete med EXPO.
Utställningen har visats på Kulturkossan Stenegård (2016), genom Bollnäs Pastorat (2017)
och på fotofestivalen SPEGLA i Norrköping (2018).
Kärleken finns i digital form och innehåller:
• 30 svartvita fotografier av Johanna Syrén
• några av Anna-Lenas privata bilder från åren i de högerextrema kretsarna
• texter ur självbiografin "Nazibruden" skriven av Jessika Devert
• en introtext
• en ljudfil
• texter om nazismens historia och spridning i Sverige, i samarbete med Expo.
© Johanna Syrén 2023
AV JORDEN/OF THE EARTH
Juni 2024: Boksläpp
29 juni- 2 augusti 2024: Utställning Bollnäs Museum & Konsthall
Våren 2025: Symfonin LADERNA, framförd av Hälsinglands Orkesterförening. Musik skriven av Sofia Westlin och Thomas Sköldborn, utifrån bilder tagna av Johanna Syrén.
Januari-mars 2025: Utställning Ronneby Konsthall.
Ett urval av projektets bilder har tidigare publicerats i:
BLAND BÖNDER, utställning 2013
LADERNA, bok 2017
VÄXLINGAR, turnerande utställning 2019-2020.
Projektet har under 2024 tilldelats följande stipendium:
Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Vistelsestipendium Alltidhult
Motivering, Ejva Damms stipendie 2024:
"Kameralinsen är Johanna Syréns vassa penna. Med en poetisk saklighet låt hon kameran sväva över ett kulturlandskap där människor står kvar i det jorden och naturen ger. Här finns en existentiell ångest kring vår planets framtid men samtidigt en sådan skönhet och empati att vi tvingas till eftertanke. Johanna Syrén tilldelas Ejva Damm - stipendium 2024 för ett Rachel Carson-inspirerande projekt där det tysta landskapet ges en röst. Vackert, ambitiöst och känslosamt."
Pontus Dahlman, för Fotografisk tidskrift nr 3 2024:
"Tyngdlagen. Till sist vinner den, och de silvergrå ladorna och uthusen i Johanna Syréns fotografier kollapsar. Blir med sina brädhögar kvar likt strandade vrak på land.Detta är det ena motivspåret i hennes bok Av jorden, dessa byggnader fotograferade med en ömsint värdighet.
”Nu står de där som monument över en svunnen tid”, skriver Samantha Ohlanders i sin kommenterande text. ”…Som tysta betraktare av tiden.” Ett slags vittnen alltså, menar hon. Till allt som försvunnit till följd av centraliseringen av makten och jobben till städerna. Men också vittnen till livet som människor på landsbygden fortfarande lever. Storbönder, skogsbrukare. Extraknäckande odlare, smärre djurhållare. Och det är porträtt av just dessa människor som är bokens andra, mellan bilderna av ladorna, inflätade sfär av motiv.
Syrén kan sägas vara en del av en urbaniseringskritisk fotografisk tradition med föregångare som den norrländska landsbygdens skildrare Sune Jonsson. Båda visar de människor som är kvar när andra dragit eller dragits därifrån. Men där Jonsson skapade porträtt med en melankonisk känsla av klassiskt måleri, är Syréns estetik av ett annat slag. I hennes bilder står nästan uteslutande de porträtterande i grupp eller ensamma i mitten av bilden, blickande rakt in i kameran. Himlen är mulen, skuggorna få. En konsekvent socialrealistisk estetik som kräver lite längre tids betraktande för att blomma ut. Då ser man detaljerna. Miljöernas och klädernas ledtrådar. Djurens sorglösa idisslande. Ett dokumentärt och fotografiskt lyckat tjugoårigt projekt alltså, med bilder av människor präglade av envishet, hoppfullhet, ibland gripande uppgivenhet. ”Jag har alltid varit en småskalig bonde med bara femton kossor eftersom det har fått mig att må bra. Men jag har nu fått ta det smärtsamma beslutet att lägg ner verksamheten och sälja korna”, säger Torsten Hansson. Och där står han i diset i snön på sin gård. I sin lite för stora mörkblå arbetsoverall med armarna hängande längs sidorna och försöker le in i kameran."